Augustibarnet

Som toppen på ett isberg så lyckades Dennis få mig att börja noja i fredags. Det är ju inte så svårt, man berättar bara en historia som nån annan varit med om som har samma symtom.

Det riktigt sjuka är att jag nojar en stund för att sedan vänja mig vid tanken. Ok, då är det såhär. Och när jag väl kommit dit så kommer jag på att det är ju bara nojor, inget är fel. Men då har man börjat acceptera tanken. Och då känns det hemskt för det.

Jag ska strax iväg och jobba. Känns inte bra. Har inte sovit många timmar och är totalt labil. Det tog hårdare på mig än vad jag hade väntat. Som tur är så har jag de underbaraste vännerna!