Kvällsångest
Jag står helt ensam mot världen
Förvirrad, förtvivlad och utan ord
Ångesten är min äldsta och trognaste vän
Försvinner den ibland så kommer den strax
Den sliter i min kropp, det gör ont
Det onda är dock bekvämt, hemma
I så många år har ångesten varit min vän
Att leva utan den gör mig vilsen
Men inte lika vilsen som att leva med den
Vart ska man ta vägen när man inte ser
Alla andra verkar se, veta vart de är på väg
Jag famlar sen själv i mörkret
Letar efter något som kan hålla mig uppe
Efter ångestdämpande hopp, en mening
En trygghet jag aldrig kommer att finna
Ångesten sliter sönder allt i dess väg
Den har slitit sönder mig i många år
Så här står jag, sönderslagen och vilsen
Ensam i världen, mot världen
Förutom min ångest som håller mig sällskap
Som har målat mig och världen i svart
Förvirrad, förtvivlad och utan ord
Ångesten är min äldsta och trognaste vän
Försvinner den ibland så kommer den strax
Den sliter i min kropp, det gör ont
Det onda är dock bekvämt, hemma
I så många år har ångesten varit min vän
Att leva utan den gör mig vilsen
Men inte lika vilsen som att leva med den
Vart ska man ta vägen när man inte ser
Alla andra verkar se, veta vart de är på väg
Jag famlar sen själv i mörkret
Letar efter något som kan hålla mig uppe
Efter ångestdämpande hopp, en mening
En trygghet jag aldrig kommer att finna
Ångesten sliter sönder allt i dess väg
Den har slitit sönder mig i många år
Så här står jag, sönderslagen och vilsen
Ensam i världen, mot världen
Förutom min ångest som håller mig sällskap
Som har målat mig och världen i svart
