Augustibarnet

Jag gör mitt bästa för att koncentrera mig på studierna men det går inte bra. Jag sätter mig med smyckena en stund men inte heller det får mig att må bättre. Allt som har hänt det senaste snurrar runt i mig och jag känner att jag blir yr. Jag är inte den som säger ifrån men nu helt plötsligt har jag gjort det. Och nu måste jag förklara mig, förklara alla känslor som legat och pyrt under ytan och som fick bägaren att rinna över i lördags.
Det känns stundtals som att jag gett bort mig själv när jag försökt vara alla till lags. Och det som känns värst är att ingen har sett mig, sett mina känslor utan bara tyckt att allt är som det borde.

Jag har ändå tur som har en pojkvän som kommer och kramar mig och ser hur jag har det. Utan honom och mina otroliga vänner så skulle jag gått under nu, men de håller mig över ytan.

Ja, detta blev ganska deprimerande. Men tyvärr så är det kanske inte bättre ställt med mig just nu.

Kan ju avsluta med ett av mina snygga smycken jag har gjort: