Augustibarnet

Fantasifoster- så heter tavlan jag målat idag, massa känslor som måste ut. Med vinet på bordet och duken i knät. Jag lider av ångest idag. Ångest över att vara själv kanske. Eller ångest över allt. Jag vet inte. Det gick som jag ville.

Jag har valt ett väldigt dåligt tillfälle att än en gång trappa ner på medicinen. Samtidigt så känner jag att jag vill sluta. Jag har ätit lyckopiller i ganska många år nu och för första gången på många år i mitt liv har det gått över ett år sedan jag hade en depression senast. Att jag väljer att trappa ner nu kanske är ett försök att bevisa för mig själv att jag är så pass frisk så att jag klarar av ett normalt liv, klarar av "normala" sorger. Jag skäms inte över att jag ätit medicin så länge, utan dom skulle jag inte klara av att få ett normalt liv.
Det jag skäms över är den svenska sjukvården som pumpar i folk lyckopiller utan att tänka på själen. Nu sist fick jag ett recept på fyra uttag, detta utan att jag träffat en läkare. Det är säkert närmare två år sen jag träffade läkare sist. Jag blev så förbannad så jag har bestämt mig för att sluta.
Jag började trappa ner i maj, då kändes det bra för jag hade inte fått en vinterdepression. Och nu har jag tagit nästa steg. När denna asken är slut är min tanke att jag ska klara mig utan.
Men det är svårt. Jag är i ett nytt skede av mitt liv. Men det bästa är kanske att försöka hantera det utan mediciner. Jag vet att panikångesten kan komma tillbaka, det har den gjort förut när jag försökt sluta. Men jag är starkare idag. Fast allt som hänt så är jag starkare.

Nu börjar ett nytt kapitel i mitt liv. Allt som varit normalt de senaste sex åren har försvunnit och jag har bara mig själv att förlita mig till. Som tur är så omges jag av underbara vänner, utan dessa skulle jag förmodligen hamnat i samma gamla hjulspår och succesivt öka dosen medicin. Men nu minskar jag den istället och går in i det okända.